Fjärrvärme är ett samlat begrepp för uppvärmning av bostäder, kontor och industribyggnader där värmen produceras på annat håll än lokalt i den byggnad som ska värmas upp. Enkelt uttryckt går det till så att vatten värms upp till hög temperatur, så kallat hetvatten, för att sedan transporteras till den eller de lokaler som ska värmas upp. Motsatsen till fjärrvärme är att ha en oljepanna i källaren eller värma huset med kakelugnar och öppna spisar.
Fjärrvärme dök upp som idé i mitten på det förra seklet, något trevande då det fanns stora intressen i att leverera eldningsolja till många konsumenter. Även sotarna protesterade då det kunde minska deras arbetstillfällen. Den svenska modellen med samarbete och konsensus vann och utvecklingen kunde inte stoppas. En stor poäng som tidigt marknadsförde fjärrvärmen var att ett fjärrvärmeverk kunde fås att producera el i ett så kallat kraftvärmeverk, ett sätt att få ut dubbel effekt av den energi som tillfördes i processen att producera värme.
Tekniken att producera fjärrvärme har förfinats sedan 1950-talet, inte minst genom att anläggningarna har kunnat göras större och effektivare och att kulvertarna har isolerats bättre så att hetvatten kan produceras långt från konsumenten utan att värmeförlusterna under transporten blir alltför stora.
Den viktigaste förändringen kom i och med energikrisen 1979 då kommunerna fick av staten ett uppdrag att se över hur bostäderna värmdes upp. Då tog fjärrvärmeutbyggnaden fart på allvar.
De fjärrvärmeverk som under lång tid har eldats med olja och kol har under de senaste 20 åren fasats ut eller byggts om för att kunna producera elektricitet och värme med utnyttjade av andra energislag som naturgas och biomassa. På olika håll i landet pågår experiment med att utvinna rötgas ur hushållsavfall som sedan kan användas som bränsle för att producera fjärrvärme.